Tystnad möter tomhet
Igår var det dags igen. Onykter man skulle fraktas hem. Vill aldrig sluta prata. Vill bara såsa. Vill bara göra allt annat än att gå hem. Jag säger hej då till slut till alla o går åt vårt håll. Han kommer efter, sur. Jag går och han går efter. När vi kommit en bit väntar jag in honom. Då går han bara förbi o säger hej. Jag går vidare. Jag säger något och han bara vräker ur sig, -du bara tjatar o tjatar, du måste sluta med det!
Jag säger förlåt då så himla mycket, skitsur. Jag går. Framme vid porten är han inte bakom mig. Åhhhh, irriterad. Ringer. Han har då gått en annan väg naturligtvis. Tjurig som en trotsig treåring. Fy vad jag är trött på sånt här tjafs.
Vad ska jag göra? Går jag hem utan honom så blir han väl sur för det. Jag vill egentligen bara gå, det vore lugnast.
Det går inte att diskutera onyktra och det går inte att diskutera nyktra. Hur gör jag?